Hur få hjälp med sjukvård då man bara skickas vidare?

Vänder man på det hela så leder dock ett tillräckligt antal skröpliga 67-åringar till att det löser sig med tiden. Nej, jag vet vad ni tänker, men jag är inte förtroendevald inom landstinget (eller regioner eller vad det nu heter nuförtiden).

ännu en röst ifrån en person som jobba inom vården. vissligen i hemtjänsten, men vi har alla samma problem oborende vilken "hörna" man jobba i inom yrket.
överallt är vi underbemmanat och överbelastat. Tyvärr har det sen jag börjat jobba i vården bara blivit värre. och boven är alltid det samma. Pengar.
budgetter som drar in för vi ska spara på alla hörn och kanter samtidigt som samhället i allmänheten förvänta sig mirakel. Men så är det tyvärr. i många år och mandatperioder har man tagit pengerna ifrån sjukvården, så nu är det kvitton samhället få för detta.

Egenremiss till ortoped?

Välkommen till vården i Sverige, landet där alla har rätt till lika undermålig vård. Du har även ingen annan att vända dig till, och du kan heller inte ställa några krav eller ifrågasätta vården.

Jag har tyvärr haft det tvivelaktiga nöjet att med en anhörig tillbringa en rätt lång tid på några olika avdelningar och det finns ingen logik i hur vården bedrivs eller hur kvaliteten är. Mycket verkar hänga på hur avdelningen sköts och mindre beror på klara riktlinjer och budget.
Det är allt som oftast en tuff kamp att få en diagnos (utan diagnos hamnar du i Sverige i limbo och får ingen behandling...), detta klarar man oftast inte själv som sjuk utan måste ha en anhörig som kämpar åt dig.

Hur ni som arbetar inom vården orkar se så mycket inkompetens, ignorans och interna konflikter bland personalen har jag svårt att förstå.

Det som är akut hamnar hos akuten. Om du inte kan gå längre då är det väl helt okej att boka en akuttid hos vårdcentralen Det jobbiga är att veta när akuttiderna släpps på din vårdcentral så att du kan ringa direkt när bokningarna öppnar, annars har man ingen chans att få tid.

Det är bedrövligt! Min dotter har legat inlagd på BUP Malmö i anorexia, dom som jobbar där är helt fantastiska och värda sin vikt i guld.
Men tyvärr så har dom bara 12 platser som ska täcka upp för södra Sverige.

Lite förvånad att Närakuten inte tar det eftersom hela idén med Närakuten är att de ska ta saker som varken vårdcentralen eller akuten tar ... min erfarenhet med Närakuten på Huddinge Sjukhus har varit positiv varje gång vi varit där. Senast i våras bröt min dotter en handled på gymnastiken (vilket vi inte fattade utan trodde hon bara hade stukat sig) och vi hade inga problem att komma dit och få dom att kolla, röntga och fixa till. Medan jag var där var det en hel del äldre som kom för olika krämpor (bland annat ont i foten) och de fick alla komma in och möta läkare.

Min fru bröt en fot i samma veva (yes - två med gips hemma) och hon fick också bra hjälp både när det hänt och senare vid alla olika kollar.

Det hjälper självklart inte dig och din pappa och det gör ont att höra. Hoppas ni verkligen kan hitta någon som vill åtminstone kolla.

Ang BUP som någon tog upp. Jag har en släkting som jobbade inom BUP tidigare plus att min son har Aspergers och därför fick en ordentlig utredning. De är tyvärr alldeles för få vilket gör att det ofta tar väldigt tid att göra utredningar. Vi hade tur som fick en ganska snapp utredning (inte beroende av att släktingen är i BUP utan att skolan var tydliga med att det var ett stort problem då han hade problem med en hel del saker i skolan) och de var verkligen bra men jag kan tänka mig det är frustrerande när man väntar på en utredning.

Den delen av sjukvården jag har negativ erfarenhet av är BUM där de tog in min då 7-åriga dotter för de tyckte hon vägde lite för mkt. De sitter och säger till en 7-åring att "du vill väl inte vara störst i din klass" (och det var hon inte) och verkade inte lyssna på oss när vi påpekade att hon dels tränar fotboll 3 gånger i veckan OCH gymnastik 2 gånger i veckan så hon rör sig mkt och vi ser till att hon inte äter mkt godis etc. Bestämde mig efter dessa möten att ignorera deras möteskallelser. Och självklart har hon nu vid 10 år "dragits ut" och är visserligen fortfarande muskulös men har självklart inga problem med vikt etc. bara för hon inte är tunn som en sticka.

I slutändan så tror jag dock mkt handlar om personen man träffar. Det finns bra och usla doktorer och det ena eller andra kan färga ens åsikt.

Tråkigt att höra TS. Det enda du kan göra som anhörig är att kriga på och hoppas hitta en motpart som lyssnar och agerar. Jag har mycket erfarenhet av vården i Sverige och mycket handlar om egen motivation och kontakter tyvärr. Det borde så klart inte vara så.

Finland är fantastiskt i jämförelse men de har diskuterat att implementera Sveriges system så det kanske halkar utför här med inom 10 år eller så. Mycket beror ju givetvis på var de styrande väljer att placera skattepengarna.

Man får boka en tid och helt enkelt vänta. Det blir inte bättre av att fara runt och leta akuttider för nåt som inte är akut. Han har ju levt med det nu i X veckor redan. Det kan man inte göra med akuta grejer. Hade han bara bokat en normal läkartid på VC så hade det kanske varit klart nu istället för att sitta på swec och klaga.

Det hela handlar ju om perception och egna upplevelser, min upplevelse är att den Svenska sjukvården är okej/bra om man råkar ut för något som är standardicerat, att man är duktig på sådant som händer ofta. T.ex. benbrott, men när det kommer till något som är lite mer ovanligt är det svårt att få den hjälp man behöver.

Du jämför ju äpplen med päron, en MS-patient är ju inget likt det jag råkade ut för, jag pratar om en privat klinik som var specialiserad på idrottskador ofantligt olika ting.

Det är inte så svartvitt. Om han väntar för länge skulle det t.ex. kunna resultera i att hans knä och fot alltid kommer göra jätteont. Det går inte riktigt att avgöra om det är akut eller inte utan att någon tittar på det.

Fast vad ska de göra förutom att ordinera kortison och skicka till sjukgymnast/fysioterapi? Eventuellt föreskrivs värktabletter också.

Som andra sagt finns det andra mottagningar än Akademiska, och ja även de kommer behöva röntgen för diagnos, men kan kanske påbörja behandling innan de får in bilderna. Det kan ju egentligen VC eller akuten också...

Han har tur som har dig. Du gör allt som kan förväntas.

ett tips är att lyssna på var vårdpersonalen säga istället för att generalisera vad som sägs till folk för att få personalen för att verka lat eller inkompetent.

du få gärna berätta vart dessa pengar ska komma ifrån. i dem flesta kommuner är vården alltid stypt var budgenten och ska spara i alla hörn och kanter. Slita ut personal som sen behöver gå på sjukskrivining rästen av sitt arbetsliv för man inte palla med att jobba 100% längre då jobbet har slitat sönder ens kropp och själ.

Stämmer att det vetenskapliga underlaget för kortison i knäleden är undermåligt, vid artros kan det vara dåligt eller inte hjälpa. Det är ju dock ett av de läkemedel/behandlingar som kan användas utöver fysioterapi och smärtlindring.

Edit: Är brosket i t.ex. knät som kan skadas. Det gäller ju alltså om det är spruta rakt in i knät, och något de kunnat se på de som fått det regelbundet. Ibland får du däremot tabletter och inte injektioner, vanligt bland reumatiker.

lite anekdoter ifrån en som jobbar inom vården och har en mor som är sjuksköterska.
problemet är inte bara på "ett ställe" tyärr men i alla håll och kanter. lite som en sjunkande båt. det är inte ett stort gapande hål men inte en masa som är överallt.
tyvärr är det delvis så att det finns folk som är akademisk bra som söker sig till läkarlinjen och andra vårdyrken men som rent menskligt kanske inte riktig passa in i det jobbet då dem sakna just när det kommer till mänskor. Dessa försöka oftas gör allt "by the book" istället för att lyssna på det patienten säga.
sen är ett annat problem att genomsnitts Svensson och framförallt dem gamla när dem kommer väl till läkaren av någon anledning gärna spela ner sina symtom och besvär och sen undra sig varför vården inte gör så mycket för dem.
Hellre ska man överdriva lite hur mycket man lider än att säga att det är bara lite ont och lite obekväm. men tyvärr gör många det när dem väl träffa en läkare.
sen är det brist på tid och resurser som kommer till ovanpå detta. läkaren som jobba som ska träffa allt för många människor på begränsat tid och ska nu försöka diagnostisera vad som är fel. Vård är nåt man inte kan stå brevid men en stoppur. det tar tid, och tyvärr ges inte den tiden.
åter igen kan jag bara peka fingeret tillbaka på politiken och samhället i sig som har "sparat" sönder vården och nu undra varvör det inte funka som dem hade tänkt sig.