Förr i tiden när telefoner hade sladd och hårdrock ansågs vara farligt fanns ingen möjlighet att korrigera det man publicerade eftersom det präntades i tryck. Felen var för evigt.
Då kallade man korrekturfelen för tryckfelsnisse trots att ingen nisse i tryckeriet hade med saken att göra.
Då var systemet av sin natur väldigt trögt. Man måste skriva på papper med skrivmaskin eller senare med ordbehandlare/desktop publishing. Man måste ha tillgång till (betala för) tryckeri och kopieringsmaskin. Då har man endast en bunt papper på hög. Så man behöver en distribution också. Att få ut det tryckta ordet är enorm apparat, kräver rent av en institution – ett företag – i ryggen. Man blir mer än bara skribent, man blir en publicist.
Det tar dagar och veckor innan det skrivna ordet kan läsas av den tilltänkta mottagaren. Korrekturläsning blir extremt viktigt eftersom man inte kan korrigera det som är tryckt. Och ingen skriver perfekta texter på första försöket. Hjälper inte att korrekturläsa sig själv ens tio ggr om. För det är så hjärnan och språk fungerar. Jag läser vad jag menar, inte vad jag *skriver*. Jag måste först glömma bort min text för att kunna läsa vad jag faktiskt skriver. Alltså addera dagar och helst veckor för att kunna korrekturläsa mina egna texter.
Få hade privilegiet att publicera ord. Det finns in den här gamla publiceringsmodellen därför ett starkare krav på den som skriver. Var publicisten slarvig med orden syntes det för all framtid. Ville man bygga upp ett förtroende måste publicisten vara noggrannare med orden. När omständigheterna ändå kräver längre tider av förberedelser och resurser är korrekturläsning både enklare och nödvändigt på samma gång. Processen och yrkesrollen för korrektur är redan på plats i den här processen.
Så är det inte längre.
Jag läser indirekt och direkt att flera av er som har synpunkter är i den åldern att ni har upplevt den här tiden. Präglade av hur det fungerade förr med en nivå av korrekturläsning som var en följd av hur publicering fungerade förr i tiden. Nu har vi tre totalt omvälvande skillnader:
• Publicering på millisekunden – den som skriver snabbast är först
• Du kan korrigera i efterhand – felen går nu att rätta på millisekunder
• Vem som helst kan publicera och man kan nå hela världen
Utan dessa förändringar ovanför hade Sweclockers som vi idag känner Sweclockers aldrig funnits. Vi hade aldrig haft 5+ nyheter om dagen plus ett diskussionsforum ifall det fortfarande var 1994. Sweclockers hade kanske varit en tidning som på sin höjd har fem torra sidor i månaden med korta nyheter (om saker som skedde för veckor och månader sedan) med noll diskussion och noll förädling. Fast det hade förstås av sin natur varit mycket, mycket bättre korrekturläst vid publicering.
Med andra ord: slarvigt skrivna texter vid första publicering är här för att stanna. Man rättar alltid i efterhand. Då kan tid och personal ägna sig åt annat, vilket då kan vara fler nyheter (kvantitet – vilket är Sweclockers primära lösning) eller mer förädling (högre kvalitet – vilket jag personligen föredrar) eller vad man nu anser vara sitt uppdrag.
