Årets lönerevision och att räkna med inflation

Jo, men det är alla löner, inte de som är resultat av årliga lönerevisioner. Jag har flera kollegor som bytt jobb i år exempelvis, de har alla fått en ökning på 15-25% och den ökningen har inget att göra med avtalsrörelsen, märket eller facket.

Fast någonstans behöver de ju ändå kunder som kan köpa deras produkter liksom.

Nja det har varierat lite mer än min generalisering. Men vi får ju vara klara med vad vi diskuterar och vad vi inte diskuterar. Löneökningen vi (eller jag i alla fall) pratar om här är ju den årliga lönerevisionen som brukar ligga runt 2%. Att folk får mer betalt för att de byter jobb, för att ingångslönerna har ökat mer eller liknande ligger liksom utanför det. Att jag fick 100 per timme som fönsterputsare och några år senare efter en utbildning fick en månadslön på 30K har ju väldigt lite att göra med avtalsrörelsen liksom, samma när jag bytte jobb och fick en ökning på 15% ett år.
Självklart. Man kan förstås räkna på det på olika sätt, men prisökningarna är ju vad som sätter inflationen liksom. Om Volvo bygger en bil som de säljer för säg 500K. Råvaror och komponenter (och transporter, skatter, avgifter och sånt kringliggande) kanske utgör 200K av kostnaden för bilen för Volvo, lönerna till de som bygger men också utvecklar och designar bilarna kanske utgör 200K till, kvar är 100K i marginal (vilket kanske inte är realistiskt men detta är en teoretisk beräkning). Är inflationen då tio procent ett år, och de därmed höjer priset på bilen med samma tio procent, samtidigt som alla kostnader har gått upp med tio procent också, så borde ju lönerna kunna öka med tio procent också med samma marginaler. 220K för material och sånt, 220K i löner (efter ökningen) och 110K i marginal vilket är samma som 100K i föregående års prisläge. Siffrorna i verkligheten kanske ser helt annorlunda ut men det förändrar inte principen. Även om lönekostnader bara utgör fem procent av deras utgifter så borde de kunna fortsätta utgöra fem procent efter en prisökning både för material och för slutprodukten.
Det beror förstås på vilken tidsperiod man tittar på, och vad som orsakar inflationen är ju inte helt klarlagt heller. Jag har fått höra att facken liksom gick för långt på åttiotalet, de krävde för stora löneökningar vilket (enligt gängse uppfattning bland ekonomer) skapade mer inflation och så slutade det med reallönesänkningar ändå trots ökningar på 10-15%. Men var det enbart löneökningarna som låg bakom inflationen? Idag är bilden lite mer nyanserad inom forskningen och man är mer tveksam till denna koppling och vilket håll den i så fall gäller. Löneökningar vid ett tillfälle är inget bra mått på framtida inflation vilket tyder på att lönerna inte påverkar inflationen på det sättet. Här är en ganska intressant diskuterande artikel, som dock kommer fram till en slutsats som inte alls höll men det har ju sina externa orsaker liksom.

Sen får man ju beakta att den årliga ökningen ju är tänkt att vara en ökning, nästan alla som omfattas av den har ju fått ett års mer erfarenhet på detta året liksom och de borde ju därmed få lite högre lön. Detta kompenseras kostnadsmässigt, i teorin i alla fall, av exempelvis pensionsavgångar för "seniora" med hög lön och nyanställning av "juniora" med låg lön.

Jo det är ju en möjlighet absolut. Men lönerna har inte alls hängt med produktivitetsökningen på länge nu, utan har varit baserade mer på inflation och därmed hållits nere i förhållande till hur mycket värde arbetena skapar. I stort har vi ju ökat produktiviteten sjukt mycket sedan 1980 eller så, och den absoluta merparten av detta har gått till ökade vinster, inte till löneökningar, arbetstidsförkortningar eller något som gynnar individen (om den inte är ägare av ett företag förstås).

Fast vilka insatser menar du? Ska staten ge folk bidrag för att företag eller deras arbetsgivare ökar sina priser? Blir inte det lite bakvänt (eller det är väl så mycket fungerar idag, men fortfarande bakvänt)?

Vi hade 2,2% förra året, 2% 2018 exempelvis.

Jag blandar in jobbyten för att många tar fram statistik som jämför inflationen med alla löneökningar i samhället, oavsett varifrån de kommer, som exempelvis att en del byter från okvalificerade till kvalificerade jobb, och använder det som argument för att "den svenska modellen" fungerar så bra, när en stor del av löneökningarna i samhället inte har att göra med den svenska modellen utan har varit helt upp till individen.
Vilken princip menar du?

Jag har varit tydlig med att detta är en förenkling. Självklart slår inflationen eller prisökningar olika för olika branscher eller företag, vilket jag har sagt flera gånger nu, men på det stora hela är det ändå inflationen vi kan använda för beräkningar av detta slag. Prisökningen på el är hög om du tittar på spotpriset, men de flesta har mer eller mindre bundna avtal, inte minst företag, således varierar det hur mycket det påverkar. Just el slår också förhållandevis jämnt över hela samhället, vi förbrukar alla el och produkterna vi köper behöver också el för att kunna tillverkas. Hade priset på flashminnen exempelvis gått upp 500-1000% så hade det inte påverkat inflationen mycket, men det hade påverkat vissa branscher väldigt.

Men att inflationen finns, alltså att saker kostar fler pengar med tiden, är ju inget att diskutera. Nästan allt blir ständigt "dyrare", de enda undantagen är produkter där den tekniska utvecklingen gör att de åldras väldigt snabbt, eller kortvariga dippar i prisökningen av specifika produkter eller kategorier av produkter av olika skäl som politiska stimulansåtgärder, konflikter eller trender. Sen går den inte jämnt, varken över tid eller vart det påverkar, men sammantaget "blir allt dyrare" eller snarare blir våra pengar värda mindre allt eftersom tiden går.

Tja, det är alltid lite farligt med subventioner för det är inte säkert att de alls slår som tänkt. Företagen vill ju gärna maximera sina vinster liksom, det är ju deras syfte. Beroende på hur långsiktigt företag ser på detta så kan de ju lägga olika vikt vid "goodwill", att hålla sina kunder nöjda, att hålla rimliga priser för att kunna överleva i längden och liknande, men någonstans är ju alltid syftet att tjäna mer pengar, på lång eller inte så lång sikt, liksom.

Säg att vi skulle ge bidrag till exempelvis bönder som odlar potatis, då är ju risken att dessa försvinner eller äts upp på vägen ganska stor. Bonden kanske knappt går runt idag exempelvis, så han kanske behåller lite mer efter subventionen, och det är ju inte så konstigt. Men sen kanske någon mellanhand gör samma sak, och sen kanske fabriken som gör chips och pulvermos av potatisen också höjer sina marginaler en aning, för att inte nämna Ica-handlaren som ska sälja produkterna i sin butik. Alltså går våra skattepengar till att öka marginalerna för dessa fyra företag i detta exempel. Konsumenten kanske får en del av subventionen också förstås, men det är ju ändå våra gemensamma pengar som går till att öka en massa privata vinster. Samma är väl vad som sker med bensinpriserna, om soppan kostar 25kr/l och staten sänker bensinskatten med två kronor för att kompensera detta för konsumenterna, men samtidigt har ju bensinbolagen sett att försäljningen knappt minskade trots höga priser, så då kan de ju helt enkelt höja sina priser, öka sina marginaler, och behålla bensinpriset på 25 eller kanske 24 per liter.

Det var ju vad som hände med räntorna. Riksbanken sänkte oss ner till nollränta, till och med negativ stundtals, men detta slog inte igenom i de räntor vi konsumenter fick betala hos bankerna utan de valde att öka sina marginaler istället.

Nu låter det kanske som jag är någon anti-skatt liberterian eller något men så är det absolut inte. Men subventioner, speciellt mot företag som är tänkta att göra saker billigare för konsumenter, slår ju ofta fel. Och de gör ju systemet mer komplicerat och därmed dyrare att driva.

Fast det är ju inte skitsamma för dig så arbetsgivaren borde bry sig, om den är intresserad av att behålla personal i alla fall. Går levnadskostnaderna upp fem procent per år men lönen bara två så kommer man ju i slutändan att stå inför valet att antingen dra ner på kostnader genom att flytta till något billigare eller så, eller att byta jobb.

Fast det är ju inte skitsamma för dig så arbetsgivaren borde bry sig, om den är intresserad av att behålla personal i alla fall. Går levnadskostnaderna upp fem procent per år men lönen bara två så kommer man ju i slutändan att stå inför valet att antingen dra ner på kostnader genom att flytta till något billigare eller så, eller att byta jobb.

Sen har jag ju också fått lära mig att man inte ska ta upp personliga saker som motivering för högre lön. Din AG skiter i om du exempelvis har hittat mögel på vinden och måste lägga en halv miljon på renovering eller så. Men inflation är inte personligt utan påverkar ju alla, även om det förstås inte är relaterat till jobbet eller hur du presterar.